Det snopna slutet

De storslagna planerna på en bättre resa än förra året. Jag skulle ta mig fram fortare, hinna umgås längre med dem jag tycker om längs vägen. Det skulle vara lättare. Så, vad var det som hände egentligen?

Det finns inget enkelt svar på varför det inte gick. Jag vill så klart gärna skylla på något och jag skulle kunna hävda att det var för mycket problem med cykeln (förutom ventilstrulet fick jag väldigt otrevliga skavsår) eller att det var för dåligt väder. Jag skulle kunna säga att jag hade motvind hela vägen och att min astma var värre än vanligt på grund av pollenexplotionen i år så att jag därför inte orkade. Det hade nog en del med saken att göra men egentligen är det inte alls tillräcklig förklaring. Det handlade nog också om bristande motivation. Saknad. En relation som sprack. När det nästan bara var jobbigt undrade jag till slut för vem jag egentligen cyklade.

En vän påminde mig om vad jag svarat när han frågade förra året varför jag cyklade genom Sverige. Jag hade sagt att jag inte kom på någon tillräckligt bra anledning att inte göra det. Det här året hittade jag väl inte tillräckligt bra anledningar att fortsätta helt enkelt.

Ps. Sen var det ju det här med att cykeln blev stulen i natt. Hade trots allt tankar på att kanske cykla vidare om några dagar eller nästa vecka och kanske lägga om rutten något eller i alla fall inte sluta helt. Nu tog någon det beslutet åt mig i stället.

Stockholm

En enda natt i Stockholm och så blir cykeln stulen. Tack, Stockholm.

Stockholm lite plötsligt

Det blev ändringar i planerna och jag har gjort en (oklart hur lång) avstickare till Stockholm. Det finns ingen mobiltäckning i Dådran där jag varit de senaste dagarna och jag märkte i bilen att jag hade några missade samtal. Ledsen för det, ska försöka ringa tillbaka till alla snarast. I alla fall, jag mår bra och uppdaterar mer senare. Just nu vill jag bara sitta ner en stund. Och ringa massa samtal.

Bollnäs - Dådran

Igår var bästa cykeldagen hittills (inget regn! Ganska få berg att cykla över) men ändå jättejättejobbig. Bler påmind av alla som även träffade mig förra året om att jag hatade cyklingen den gången också. Blir förvirrad. Har tydligen glömt hur vidrigt jag tyckte det var då. Vet ju att jag tyckte det var jobbigt men har för mig att jag ändå kunde njuta stundvis eller på nåt sätt ändå tyckte det var kul. Annars är det ju helt obegripligt. Varför gjorde jag det? Varför gör jag om det? Det här är ju helt sjukt.

Hej sista milen!

Bollnäs

Förra året när jag cyklade förbi Bollnäs hann jag bara stanna en natt. Den här gången har jag en hel dag på mig att träffa alla släktingar men jag inser att det inte riktigt är tillräckligt. Min mormor bor här på somrarna och jag har egentligen aldrig träffat hennes sida av släkten tidigare så idag har det varit fullt upp.

Jag bor hos Gittan och Hasse i deras fina hus i ett eget rum. Idag började dagen med frukost och kaffe på altanen och sen kom mormor och hämtade mig. Först gjorde vi ett par ärenden och sen bar det av till en hantverksgård för att insupa Bollnäsandan. Efter våffla och kaffe på gården besökte vi Greta, matriarken i familjen. Efter kaffe och hembakt drog vi vidare till torpet, alltså mormors stuga på landet. Efter en inspektion av huset tog vi en sväng förbi Charlie med fru Maud. Sen gjorde vi ett mellanstopp hos mormor för mat och så åkte vi ut på landet igen för att titta på Charlies sommarhus. På vägen tillbaka åkte vi förbi Bert-Åkes hus men han verkar inte vara hemma (det är ju så exotiskt det här med att man tydligen bara åker förbi folk utan att ringa innan!). Nu har jag precis kommit hem igen och jag är lite överväldigad men väldigt glad över att ha fått träffa så många. Lasse träffade vi när han kom förbi Gittan och Hasse igår kväll. Senare ikväll kanske jag ska äta middag med någon eller några av släktingarna, och så ska vi göra ett nytt försök med Bert-Åke.

Jag ska försöka vila en stund nu. Både igår och idag har jag varit orimligt trött. Jag har inte cyklat på massor av dagar så jag kan inte skylla på det. Förutom tröttheten har jag varit lite så där extra allergisk och tabletterna verkar inte funka lika bra som vanligt så näsan kliar, ögonen är svullna och jag nyser hela tiden. Dessutom har jag en konstig smärta över ena örat. Stundvis undrar jag om jag håller på att bli sjuk men det verkar inte bryta ut i så fall. Hoppas det går över snart.

Bortglömda bilder

Det har ju faktiskt hänt några gånger att jag plockat fram telefonen och tagit kort under vägen. Tyvärr är jag en sugig fotograf och telefonen har nästan alltid legat i en vattentät plastficka som jag måste fota igenom, så bilderna är inte så vackra. Här har ni dem ändå!

Första cykeldagen. Grusvägen jag cyklat på en stund började mer och mer försvinna och ersättas av ett traktorspår. Det här var precis i början och det blev mycket värre sen - vägen liksom försvann. Efter att jag lett cykeln en kvart såg jag en stor jävla hög till synes färsk djurspillning. "Det är säkert älg. Det är säkert älg." försökte jag intala mig. Jag Googlade "björnspillning" efteråt. Det var antagligen björnspillning.

Andra cykeldagen. Jag var blöt. Jag hade precis nått toppen på ett berg. Jag tittade mig omkring och såg dimman uppe i bergen längre fram. Jag hade ungefär 5 mil kvar. Ännu mer regn var på väg mot mig. Jag funderade på att slå upp tältet, ta på mig alla kläder jag hade och gråta tills någon kom och hämtade mig.

Ibland händer det där oväntade, att jag faktiskt reagerar med förundran av miljön runt omkring mig. Nästan bara när vatten är inblandat. Den här gången var det utsikten från Högakustenbron.

Spökbryggan på Alnö. Behöver jag säga nåt mer om den? Uppenbart läskig.